Telomin's life in Korea

Bor i Seoul, SydKorea. På min blogg kan ni få en inblick i hur livet är här. Will work on Swedish English translation to my blog post in late February during my winter vacation.

Ursäkta min arrogans

Hej!
Jag måste bara skriva detta någonstans. Detta kan tolkas arrogant och så... jag ursäktar för det i förväg.

Tänkte lite på min C-uppsats och hur trevligt det hade varit om jag kände någon annan som var insatt i ämnet (väldigt nytt ämne som inte många ens vet existerar eller vill erkänna existensen av). Sen tänkte jag "vad jobbigt att vara den enda man känner som är insatt i ett ämne.."

Sedan insåg jag: Av alla jag känner är jag den som är är mest insatt i ämnet. Antagligen vet jag mer än väldigt många andra om det ämnet. Jag vet att många människor har något specifikt område där man har mer kunskap. Men har ni tänkt på hur häftigt det är ändå att vara den som vet mest om nått?

Jag?

Hur det är med mig? Glöm mig... det har du ju redan gjort...

Tankar

Man kan som person alltid jobba på sig själv. Du ÄR inte alla egenskaper du visar upp. Dina egenskaper som snäll, godhjärtad, bitter, egoistisk osv bor inte inom dig. Det är egenskaper du samlat på dig, och om du arbetar med dem kan de ändras. Erfarenheter kan givetvis göra att man utvecklar lite mindre positiva egenskaper.
 
Om man inser detta och aktivt jobbar med sig själv, minskar sina svagheter och ökar sina styrkor kommer man bli en bättre person. Då finns det mindre risk för hamna i argument, skaffa sig ovänner och med ökat tålamod blir det lättare att lyssna så länge på en person man inte håller med att man kan skapa förståelse för dem. Berättar man hur man själv känner, även om det är svårt, ökar man också chansen för att andra ska förstå en. Kanske blir man den bästa personen någon någonsin har träffat. 
 
Men vad gör man om många tycker om en lite för mycket?